Japans konstscen är rikt varierad och innehåller banbrytande konstnärer som har förändrat landskapet för samtidskonsten i hela världen, från Superflat-rörelsen till att genomföra en gemensam metod för konst och futuristisk användning av teknik i skapandet. Här presenteras några av de banbrytande konstnärerna inom samtida japansk konst.
Chiho Aoshima
Chiho Aoshima är medlem i Kaikai Kiki och Superflat-rörelsen. Hon är känd för sina fantastiska urbana pop-kreationer och landskap. Aoshima är en autodidakt som började arbeta med grafisk konst i Murakamifabriken och skapar idag overkliga scener och dreamscapes, ofta innehållandes spöken, demoner, natur och unga kvinnor. Hennes konstverk är vanligtvis storskaliga och skrivs ut på papper samt andra material som läder och plast för att ge olika texturer. Aoshima säger själv: ”mitt arbete känns som delar av mina tankar som har flugit runt i universum innan de kommer tillbaka för att materialiseras.” År 2007 gjorde Aoshima ”staden glöder, berget viskar” (2006-2007) vid Gloucester Road tunnelbanestation i London. De sjutton valven vid plattformarna innehåller alla en del av ett landskaps sammansättning, som gradvis förvandlas från dag till natt och från städerna till landsbygden. Arbetet visar en utopisk vision av jorden, vilket är kärnan i Aoshimas praxis. I hennes värld har tid ingen vikt – förr och nu har slagits samman – och organiska varelser och döda saker blir en. Aoshimas arbete kan ses på Galerie Perrotin i New York, Paris och Hong Kong.
Chiharu Shiota
Chiharu Shiota är en performance- och installationskonstnär som skapar storskaliga, platsspecifika poetiska miljöer. Centralt i hennes skapande är teman av hågkomst och glömska, drömma och sova, spår av det förflutna och barndomen samt att hantera oro. Hennes mest kända verk är ogenomträngliga banor av svart tråd som omger en mängd olika hushållverktyg, personliga och vardagliga föremål, såsom gamla stolar, ett piano som brunnit, en bröllopsklänning och ibland den sovande konstnären själv. ”Labyrinth of Memory” (2012) består av en serie klänningar och den allestädes närvarande svarta tråden som finns i hela gallerirummet. En klänning är som en ”andra hud”, säger Shiota, som på något sätt ”beskriver oss ännu bättre än vår egen hud”. En klänning kan vara bekväm, liksom den kan vara hämmande. Genom att använda svart garn menar Shiota att hon skapar en miljö som beskriver dessa motsägelsefulla relationer. Shiotas arbeten kan ses hos Arndt Berlin, Potsdamer Straße 96, Berlin, Tyskland, och hos Sherman Contemporary Art Foundation, Sydney, Australien.
Ei Arakawa
Ei Arakawa dras till förändring, instabilitet, lyckliga olyckor och riskmoment. Hans performativa handlingar och installationer innebär kollektivitet, vänskap, samtidighet och improvisation. Arakawas arbete är nästan alltid ett grupparbete och inbegriper konstnärliga element med inslag av socialt samspel, från produktion till destruktion. Hans konstnärliga känslighet karaktäriseras av ett obestämd ”överallt, men ingenstans” tillstånd. Hans arbete dyker upp på ”konstiga” platser i världen. Under 2013 visade han upp ”Kamikaze Loggia” i Georgiapaviljongen på Venedigbiennalen och i en utställning av japansk samtidskonst visades ”Roppongi Crossing” vid Mori Art Museum. Arakawa arbete kan ses på Taka Ishii Gallery, Tokyo, Japan och Museum of Modern Art i Warszawa, Polen.
Koki Tanaka
Koki Tanaka har nyligen utsetts till Deutsche Banks Artist of the Year för 2015. Hou Hanru, konstnärlig ledare för Roms MAXXI och Deutsche Banks jurymedlem sade att Tanaka är ”en skicklig iakttagare av de mest obetydliga frågorna i vardagen. Han lyckas alltid magiskt förvandla dem till fantastiska evenemang med ett sinne för humor, som erbjuder öppna men tydliga konsekvenser som avslöjar omedvetenhetens existens”. Tanakas tillvägagångssätt förstärker känslan av gemenskap och syftar till att skapa en gemensam känsla av kreativitet och fantasi, uppmuntra ett utbyte av erfarenheter bland deltagarna, samtidigt som man provar nya metoder för förhandling och samarbete. Ett exempel på denna samarbetsstrategi är hans installation på den Japanska paviljongen på den 55: e Venedigbiennalen 2013. En video och en installation som omvandlade paviljongen till en plattform för konstnärlig delning. Tanakas arbete kan ses på Vitamin Creative Space, Chi Gang Xi Lu, Guangzhou, Kina och Deutsche Bank Kunsthalle, Berlin, Tyskland.
Mariko Mori
Mariko Mori skapar arbeten inom en rad olika medier som video, fotografi, nya medier och installationer. Hon uttrycker en minimalistisk, futuristisk vision och hennes konstverk har vackra, surrealistiska former. I sina tidiga verk, såsom ”Play With Me” (1994), använde Mori sin egen kropp utklädd som en sexualiserad, tekniskt avancerad kvinnlig utomjording i vardagliga situationer. Ett återkommande, underliggande tema i hennes arbete är en sammansmältning av österns mytologi och västerländsk kultur. Dessa kan ses i hennes digitalt skiktade bilder. Mori blev känd med sitt konstverk ”Wave UFO”, som debuterade på Kunsthaus Bregenz, Österrike, 2003. Därefter flyttades verket till New York och senare till Venedigbiennalen 2005. Moris arbeten kan ses på Sean Kelly Gallery, New York, USA, Galerie Perrotin i New York, Paris och Hong Kong och Solomon R. Guggenheim Museum, NY, USA.
Ryoji Ikeda
Ryoji Ikeda är en ny media- och ljudkonstnär, vars arbete främst inbegriper ljud i en mängd olika ”råa” versioner – såsom sinustoner och buller. Han använder gärna frekvenser i utkanten av mänskliga hörselområden. Hans framträdanden och uppslukande installationer innehåller datorgenererade ljud som omvandlas till bilder i videoprojektioner eller digitala mönster. Ikedas audiovisuella verk använder ljus, skymning, volym, skugga, elektroniska ljud och rytm för att påverka sinnena. Ikedas berömda testmönster består av fem projektorer som belyser en golvyta som är cirka 28 meter lång och 8 meter bred. Installationen omvandlar data (text, ljud, bilder och filmer) i streckkoder och binära mönster av ettor och nollor. Ikeda granskar och tillämpar matematiska och vetenskapliga metoder för att forma musik, vilket skapar fascinerande upplevelser. Han utforskar ljud och bild, bryter ner dess fysiska egenskaper för att avslöja de komplexa relationer som ingår i människans uppfattningsförmåga. I slutändan testar Ikeda den yttersta potentialen av digital teknik och utmanar människans tröskelvärden för perception. Ikedas arbete kan ses på Centre Pompidou, Paris, Frankrike, Museum of Contemporary Art Tokyo (MOT), Tokyo, Japan och Zentrum für Kust und Medientechnologie (ZKM), Tyskland.
Takashi Murakami
Takashi Murakami är grundaren av konströrelsen Superflat. Murakamis arbete påverkas av manga och anime, i form av måleri och skulptur samt mode och animation. Han är också grundare av Kaikai Kiki, en organisation genom vilken han har lyckats skapa en karriär åt flera unga konstnärer inom genren superflat. Termen ”superflat” beskriver både de estetiska egenskaperna hos den japanska konstnärliga traditionen och ger en bild av efterkrigstidens japanska kultur och samhälle. Traditionen lämnade ett arv av ett platt, tvådimensionellt bildspråk, med betoning på stora ytor i samma färg. Detta bildspråk har fått ett nytt liv i samtida kultur genom manga och anime. Efterkrigstidens Japan har också upplevt en utjämning av sociala klasser och förflackning av smak. Murakamis egna arbeten innehåller en ompackning av element som brukar betraktas som skräpkultur eller undergroundkultur och presentera dem på en marknad för högkvalitativ konst. Bland hans högt värderade verk är ”Lonesome Cowboy” (1998) det som betalats mest för. Verket såldes på Sothebys i New York för ett rekordpris, 15 200 000 dollar, under 2008. Verket föreställer en anime-inspirerad skulptur av en onanerande pojke Murakamis verk kan ses på: Blum & Poe, Los Angeles, USA, Gagosian, NY, USA, och Museum of Modern Art (MoMA), New York, USA.
Yayoi Kusama
Under sin sjuttio år långa karriär har Yayoi Kusama (f. 1929) utforskat teknikerna måleri, teckning, collage, skulptur, performance, film, grafik, installation och miljökonst, samt litteratur, mode och produktdesign. Kusama har utvecklat en distinkt stil som använder sig av ”polka dot”, som har blivit något av ett varumärke för hennes konst. Det prickiga mönstret är i själva verket en bild som härrör från hennes huvudmotiv – ett heltäckande nätmönster där mellanrummen mellan de individuella slingorna i nätet är prickar. Sådana illusoriska visioner, för Kusama, är en produkt av hallucinationer som hon har upplevt sedan barndomen. Kusamas arbete kan ses på: Victoria Miro, London, Storbritannien, och Tate Modern, London, Storbritannien.